”Funktionen med hörselpedagog kopplad till skolverksamhet i Åstorps kommun finns i nuläget inte.”

Det var utgångspunkten för en diskussion som nyligen lyftes av en vårdnadshavare i en lokal Facebookgrupp kopplat till personer med intresse för vad som händer i Åstorp kommun. En fullt rimlig fråga ställdes: hur ser andra föräldrar på att denna funktion saknas?

Ganska snabbt dök en förklaring upp:

”Personen har sagt upp sig och kommunen har inte hittat en ersättare ännu.”

Det är en förklaring som ofta accepteras utan vidare eftertanke. Av någon anledning tycks vissa naivt vilja försvara ”kommun” och de partier de röstat på (de som har ansvaret).

Men när man faktiskt börjar titta närmare på vad som hänt, framträder en annan bild.

Vad som faktiskt har hänt

Jag har begärt ut uppgifter från kommunen och fått följande svar:

  • Personen sade upp sig i januari 2026
  • Uppsägningstiden var tre månader
  • Sista arbetsdag var i april 2026
  • Ingen ny rekrytering har/hade påbörjats
  • Det finns ingen tydlig tjänst eller funktion kopplad till hörselpedagogik
  • Kommunen står idag utan lösning och “undersöker alternativ”

Det här är centralt.

Det handlar alltså inte om att kommunen försökt rekrytera men haft svårt att hitta rätt kompetens.

Det handlar om att:

  • funktionen varit knuten till en enskild individ
  • det saknats en plan för att ersätta den
  • ingen åtgärd vidtagits under uppsägningstiden (kommunen säger sig fortfarande ”undersöka” alternativ, trots att de haft tre månader på sig att hitta alternativ)

Dessutom kunde kommunen initialt inte ens redogöra för hur många barn som berörs eller vilket behov som finns.

Ett strukturellt problem – inte en tillfällighet

Det är ett exempel på ett återkommande problem i offentliga organisationer:
viktiga funktioner byggs upp kring enskilda personer istället för att vara organisatoriskt säkrade.

När personen försvinner så försvinner också funktionen.

Det är då inte längre en personalfråga.
Det är ett systemfel.

Och i det här fallet handlar det om barn med särskilda behov.

I sådana här fall krävs det ett tydligt ledarskap och kravställning. Något som Åstorps kommuns politiker och förvaltningsledning återkommande visar brist på.

Givetvis är det så att man kan hamna i ett läge där man inte lyckats rekrytera personal – så är dock inte fallet i detta fall.

När barn riskerar att hamna i kläm

Kommunen uppger att stöd finns. Samtidigt saknas:

  • tydlig kompetens kopplad till funktionen
  • konkret lösning i nuläget
  • en redovisning av hur stödet faktiskt säkerställs

I praktiken innebär det att stödet riskerar att bli:

  • otydligt
  • ojämnt
  • beroende av tillfälliga lösningar

Det är inte acceptabelt när det gäller barn i behov av särskilt stöd.

Transparens är inte ett “extra” – det är en förutsättning

Den här typen av frågor visar också varför transparens och öppenhet i offentlig verksamhet är avgörande.

Det är sällan organisationen själv som först upptäcker bristerna.
Det är de som påverkas. I det här fallet vårdnadshavare.

När dessa personer lyfter frågor, behöver det finnas:

  • tillgång till underlag
  • möjlighet att ställa frågor
  • insyn i hur beslut fattas och hur verksamheten fungerar

Det är så enskilda erfarenheter kan lyftas till en bredare förståelse.

För det som vid första anblick ser ut som ett enskilt problem, visar sig ofta vara något större.

Ett strukturellt problem.

Och när det synliggörs, skapas inte bara förståelse, utan också möjlighet till förbättring.

Det är där den kollektiva nyttan uppstår.

Ett större problem: reflexmässigt försvar av brister

Det finns också en annan dimension i detta som är värd att lyfta.

Så fort någon pekar på en brist i en kommunal verksamhet, dyker det ofta upp kommentarer som:

“Det är nog inte så lätt…”
“De gör säkert sitt bästa…”
“Det finns säkert en förklaring…”

Problemet är inte att människor vill vara förstående.

Problemet är när denna reflexmässiga välvilja ersätter faktisk granskning.

I det här fallet ser vi tydligt vad som händer:
en brist förklaras bort, innan de en har tagit reda på fakta.

Det är en farlig utveckling.

För när naivitet får gå före granskning, riskerar kvaliteten i det offentliga att urholkas.

Och värst av allt, det är inte organisationen som drabbas först.

Det är medborgarna.

I det här fallet: barn.

Avslutning

Att en person slutar är inget konstigt.

Att en funktion försvinner utan plan, utan ersättning och utan kontroll över behovet, det är något helt annat.

Det är där problemet ligger.

Och det är där vi måste våga ställa frågor och krav som medborgare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *